Eftersök och viltolyckor: din skyldighet vid trafiken – och hur en viltkamera hjälper på den drabbade sträckan

Det börjar nästan alltid likadant. En skymning, en skogskant, en rörelse i ögonvrån – och så en duns som du känner i hela bilen innan du hinner tänka. Djuret är borta in i mörkret. Du står kvar på vägrenen med pulsen i halsen och en fråga du kanske aldrig ställt dig förut: vad är jag skyldig att göra nu?

Svaret är tydligare än de flesta tror, och det är värt att kunna utantill innan det händer. Har du kolliderat med ett av elva utpekade djurslag är du enligt lag skyldig att snarast möjligt märka ut olycksplatsen och ringa 112 – även om djuret ser oskadat ut och även om det ligger dött kvar. Att inte göra det är straffbart. Och sedan tar ett av Sveriges mest imponerande frivilligsystem vid: under 2025 ryckte landets eftersöksjägare ut på 74 600 uppdrag för att spåra och vid behov avliva trafikskadat vilt.

Det här är en genomgång för dig som kör de svenska vägarna och för dig som är eller funderar på att bli eftersöksjägare: vad lagen kräver, hur 112-rutinen och markeringen faktiskt går till, hur det organiserade eftersöket fungerar – och var en viltkamera gör verklig nytta på en olycksdrabbad sträcka. En sak måste sägas först: det här är inte juridisk rådgivning, utan en beskrivning av den gällande regeln så som polisen och Nationella Viltolycksrådet (NVR) beskriver den. Kontrollera alltid mot polisens och viltolycka.se:s aktuella information.

De elva djurslagen – och varför listan är hela poängen

Allt hänger på en enda paragraf. I jaktförordningen (1987:905) står det, ordagrant: ”Har ett djur av arterna björn, varg, järv, lo, älg, hjort, rådjur, utter, vildsvin, mufflonfår eller örn varit inblandat i en sammanstötning med ett motorfordon, är fordonets förare skyldig att snarast möjligt märka ut olycksplatsen och underrätta Polismyndigheten”. Polisen återger exakt samma lista, och NVR förtydligar de något ålderdomliga orden – ”lo” är lodjur, och ”hjort” omfattar både kronhjort och dovhjort.

Det är värt att stanna upp vid två detaljer, för det är just där folk gör fel.

Den första: skadan spelar ingen roll. Skyldigheten gäller om djuret varit inblandat i sammanstötningen – inte bara om det blivit skadat eller dött. Tidigare gällde underrättelseskyldigheten ”bara om något djur av de angivna viltarterna skadats eller dödats, men nu måste underrättelse och märkning ske bara de varit 'inblandade'”. Du ska alltså ringa 112 även om älgen travar vidare till synes oskadd, och även om rådjuret ligger dött kvar på platsen.

Den andra: renen står utanför listan, men ska ändå anmälas. ”Du behöver även underrätta ifall du har kört på en ren, även om renar inte räknas som vilt”, skriver polisen. Däremot ligger en hel rad vanliga djur utanför anmälningsplikten. NVR är rak på sak: kör du på ”exempelvis en hare, grävling eller räv … ingår [de] inte i anmälningsplikten till polisen”. Vid kollision med dessa övriga viltslag gäller ingen formell anmälningsplikt – men du bör se till att ett skadat mindre djur blir avlivat och om möjligt flyttat från vägbanan, alltid med din egen säkerhet först.


Skyldigheten gäller om djuret varit inblandat – inte om det syns skadat. Ring 112 även om älgen travar vidare och även om rådjuret ligger dött kvar.

Att strunta i det här är inte en ordningsfråga utan ett brott. Att inte underrätta polisen ”är straffbart och klassas som ett brott enligt jaktförordningen och kan ge dagsböter”. Rättspraxis visar att det tas på allvar: i ett hovrättsfall hade en bilförare kört på ett vildsvin och anmält ”först dagen efter” – det bedömdes som förseelse mot jaktlagen, och frågan i målet gällde bara om påföljden kunde stanna vid penningböter i stället för dagsböter. Det finns dessutom ett mycket konkret egenintresse i att anmäla direkt: ”försäkringsbolagen [hanterar inte] eventuella fordonsskador med mindre än att olyckan har anmälts till polisen genom 112”. Vill du ha ut på din egen bilskada måste samtalet ha gått.

Vid vägkanten: 112, markering och den information som räddar tid

När det väl har smällt är ordningen enkel att minnas, och varje steg har ett syfte. Länsstyrelsen i Värmland sammanfattar minnesreglerna bra: varna andra trafikanter med varningstriangel, ta hand om skadade människor och larma polis via 112, och markera platsen så att eftersöksjägaren hittar.

Börja med din egen säkerhet och andra trafikanters. Sätt ut varningstriangeln så att inte en andra olycka inträffar. Sedan ringer du 112. Samtalet kopplas till polisens regionledningscentral (RLC), där du intervjuas om händelsen. Även om viltet ligger dött ska 112 kontaktas.

Sedan markerar du platsen. Det finns en särskild viltolycksremsa för ändamålet – den är gratis och delas ut på bland annat polisstationer, bilprovningsstationer och Trafikverkets kontor, och finns i vissa nya bilar. Har du ingen remsa duger ”en plastpåse eller en halsduk” – det viktiga är att platsen märks ut ”så noggrant som möjligt så att eftersöksjägaren hittar”. Två detaljer är lätta att glömma men spelar roll: häng markeringen ”på den sida av vägen som viltet försvann efter kollisionen”, och vid kollision med vildsvin, björn, varg och lodjur placeras remsan ”cirka 100 meter från olycksplatsen” – informera polisen om det. Anledningen till att markeringen är en skyldighet är handfast: eftersöksjägaren ska inte behöva vistas vid en trafikerad väg längre än nödvändigt, och ska snabbt kunna inleda spårningen ”så att det skadade djuret inte behöver lida i onödan”.

Den enskilt viktigaste sak du kan göra för djuret är att lämna en exakt position. Här finns en obekväm sanning som NVR själva lyfter fram: ”Det förekommer tyvärr mycket ofta att platsangivelsen är felaktig vilket ofta leder till att ett skadat djur ligger länge och plågas”. Ge därför polisen vägnummer, ort och kännemärken – och om möjligt en GPS-position. Har du inte koordinater, ”nollställ bilens trippmätare och kör till en plats där du känner igen dig (ex. vägkorsning, kyrka, rastplats) och läs av trippmätaren”.

Det är här mobilen är ett verkligt verktyg. Med SOS Alarms 112-app ser du ”din exakta position på en karta, inklusive koordinater”, och kan dela den. Fördelen är direkt kopplad till djurets lidande: när operatören tar emot samtalet via appen får de ”dina koordinater över din aktuella position inklusive en kartbild. Dessa uppgifter kan sedan vidarebefordras till den eftersöksjägare som blir kallad till platsen”, vilket innebär ”att ett svårt skadat djur snabbare kan avlivas utan längre lidande”. Det är samma logik som ligger bakom NVR:s egen app ”Viltolycka”, som dessutom kan varna dig för redan kända olycksdrabbade vägsträckor. Och 112 är rätt nummer – ”du ska även ringa 112 vid vissa viltolyckor”, bekräftar SOS Alarm.


Till sist, det som är svårast att låta bli: spåra inte djuret själv. ”Förfölj eller spåra inte ett skadat djur själv. Polisen kontaktar en jägare med särskild kompetens för att spåra det påkörda djuret”, skriver polisen. NVR är ännu tydligare om varför: ”Försök inte att själv göra ett eftersök, djurets lidande kan förvärras”, och försök inte avliva djuret om du inte har kunskapen. Du har visserligen enligt 40 c § jaktförordningen rätt att avliva ett trafikskadat djur ”där det anträffas” – men gör det ”endast om du har kunskap hur du ska göra, i annat fall invänta eftersöksjägare med rätt kunskap”. En sista praktisk vädjan: var anträffbar via telefon en stund efteråt. Eftersöksjägaren kan behöva ringa upp dig ”för att snabbare hitta olycksplatsen” – svara även om numret är okänt.

Den enskilt viktigaste sak du kan göra för djuret är att lämna en exakt position – fel platsangivelse är den vanligaste orsaken till att ett skadat djur ligger länge och plågas.

Vad händer sedan: det organiserade eftersöket

Det som ser ut som ett samtal till 112 är i själva verket ingången till ett finmaskigt system. När du ringer kopplas du till polisens regionledningscentral. Inom varje kommun har NVR ett antal kontaktpersoner, var och en ansvarig för sin del av vägnätet, och på RLC finns en karta som visar vilket ansvarsområde som täcker just den vägsträcka där olyckan skett. En kontaktperson larmas per telefon och arbetar efter fasta rutiner så att ”skadat vilt kan avlivas och tas om hand så fort som möjligt”. Ibland åker kontaktpersonen själv ut och gör en bedömning innan ett eftersök inleds; därefter fördelas uppdraget till ett eftersöksekipage – en jägare med en eftersökstränad hund.

Skalan är lätt att underskatta. Bakom de 74 600 uppdragen 2025 står ”4 000 frivilliga eftersöksjägare och deras 8 000 hundar” som ryckte ut ”dygnets alla timmar, året runt och över hela landet”. Det görs ”i första hand med omsorg om viltet”. Det är, med Jägareförbundets ord, en viktig samhällsinsats – och i hög grad ideell.


En lagändring för några år sedan gjorde systemet smidigare och är värd att känna till om du jagar. Numera ”behövs … heller inte längre samtycke från jakträttshavare innan eftersök påbörjas” – polisen, eller den polisen utser, får alltid låta genomföra eftersök på vilt som varit inblandat i en sammanstötning, och ingen skada behöver kunna påvisas. Om det är möjligt ska markägaren eller jakträttshavaren ändå informeras om beslutet. Vid trafikeftersök får eftersöksjägaren dessutom göra mer än vid vanlig jakt: ”de åtgärder som behövs” för att spåra upp och avliva viltet, vid behov på annars olovliga tider och med hjälp av motorfordon eller lampor, och får själv avgöra om avlivningen ska ske med annat än skjutvapen, till exempel kniv.

Att jobbet är ersatt är också en relativt ny ordning. Ersättning får lämnas ur viltvårdsfonden för polisens kostnader för eftersök och till den som hjälpt polisen vid ett sådant eftersök. I praktiken tas ersättningen löpande ur viltvårdsfonden, och Trafikverket betalar årsvis in det fonden belastats med.

Och så finns den sida av eftersöket som ingen statistik fångar: faran. En eftersöksjägare arbetar ofta på och invid hårt trafikerade vägar, i mörker, med en hund i spårselen. NVR:s egen säkerhetsinformation, framtagen tillsammans med dåvarande Vägverket, Banverket, Rikspolisstyrelsen och jägarorganisationerna, slår fast att vägmiljön innebär ”stora risker” och att jägaren själv, i varselkläder, är en del av varningssystemet. Det är därför länsstyrelsen ber dig som passerar en olycksplats att sakta ner: ser du ett varningstält som ser ut som en stor triangel märkt ”Viltolycka”, arbetar en eftersöksjägare och hund i området.

Bakom siffran 74 600 står 4 000 frivilliga jägare och 8 000 hundar som rycker ut dygnets alla timmar – ofta i mörker, invid en hårt trafikerad väg.

Var viltkameran faktiskt gör nytta – och var den inte gör det

Här är det lätt att tänka fel, så låt oss vara raka. En viltkamera har ingen plats i själva akutläget. När du står vid vägkanten är det 112, markering och exakt position som gäller – inte att hänga upp en kamera. Eftersöket är hundens och jägarens arbete, och att själv försöka dokumentera eller spåra ett skadat djur strider mot rådet att inte förfölja det. Det måste vara sagt först.

Där en kamera däremot gör verklig nytta är i det förebyggande, långsiktiga arbetet på en sträcka som drabbas om och om igen. Viltolyckor är inte jämnt utspridda – de klumpar ihop sig på vissa passager. Trafikverkets karttjänst NVDB visar olycksfrekvensen ”per väglänk som antal viltolyckor per kilometer och år”, och NVR:s app pekar ut redan kända olycksdrabbade vägsträckor. Har du en sådan punkt på din mark eller i din bygd är frågan inte om utan var och när viltet korsar – och det är precis vad en kamera kan svara på.

Metoden är väletablerad internationellt. I ett amerikanskt arbete för att åtgärda en olycksdrabbad sträcka använde man ”GPS-halsband, viltkameror och inventeringar av trafikdödat vilt” för att kartlägga var djuren rörde sig och var olyckorna koncentrerades. Lärdomen var konkret: en stor andel av de spårade hjortdjurens positioner låg inom 500 meter från landsvägen, vilket pekade ut exakt var åtgärder behövdes. Och i ett europeiskt forskningsprojekt byggde man kartor över olycksrisk genom att samla in observationer av trafikdödat vilt – med foto och GPS-position – och analysera när och var de inträffade. Samma projekt sätter problemets storlek i perspektiv: kollisioner med hjortdjur uppskattas till ”omkring 2 miljoner per år i Europa och USA, med fler än 200 dödsfall och ytterligare 30 000 skadade människor årligen”.


Översatt till din situation: sätt en kamera vid den passage där viltet vanligen korsar – en sänka, en bäckfåra, en glänta mellan skog och åker intill den drabbade sträckan – och låt den gå över några veckor. Den tidsstämplade bilden visar när på dygnet djuren rör sig där, vilket nästan alltid är i gryning och skymning. Det underlaget är guld värt när du eller väghållaren ska argumentera för en åtgärd, och det kan delas med dem som arbetar med viltolycksförebyggande och forskning – polisen påpekar att NVR ”sammanställer resultaten av alla eftersök” och att de ligger ”till grund för förebyggande viltolycksarbete och forskning”.

Två förbehåll måste följa med, och de är inte formaliteter. För det första: en viltkamera får du som privatperson sätta upp utan tillstånd, men bara på egen mark eller med markägarens tillstånd, och du måste hantera GDPR – undvik platser med mycket folk, skylta kameran och radera bilder på människor. Det är ett eget ämne som vi går igenom på annat håll Viltkamera och GDPR: vad är lagligt, och hur följer du integritetsreglerna. För det andra: blanda aldrig ihop kamerabilder med själva jakten på ett olämpligt sätt, och använd aldrig en kamerabild som ursäkt för att köra fram till ett djur du fått veta finns där – det kan bedömas som otillåten genskjutning. Kameran ger dig kunskap om en sträcka, inte en genväg.

Att förebygga är att minska lidandet

Det bästa eftersöket är det som aldrig behöver göras. Och bakom den torra statistiken finns ett djurskyddsskäl som löper genom hela det här systemet: varje rad i NVR:s mål handlar om att ”minska djurens lidande”. Förebyggande arbete är därför inte en sidofråga utan kärnan.

Siffrorna är nykter läsning. Under 2025 rapporterades ”drygt 73 300 trafikolyckor med klövvilt”, och rådjuret är fortsatt den art som orsakar flest olyckor, med omkring 50 000 rapporterade händelser per år. Olyckorna med vildsvin ligger kvar på en hög nivå och dovhjortsolyckorna har ökat till den högsta nivå som uppmätts, medan rådjur, älg och kronhjort inte visar någon tydlig förändring. Räknar man in renar sker ”cirka 175 vilt- och renolyckor” varje dag som rapporteras till polisen – eller, som länsstyrelsen uttrycker det, ”i genomsnitt mer än en viltolycka var åttonde minut, varje dag året om”.

Mot det här arbetar myndigheterna på flera fronter. Den mest beprövade åtgärden är fysisk: viltstängsel och säkra passager. Vägar och järnvägar skär sönder landskapet och blir barriärer i djurens väg; faunapassager och liknande lösningar ska ”motverka barriäreffekter” och samtidigt minska olyckorna. En nyare metod är viltvarningssystem – vid vissa passager lämnas en sträcka utan stängsel så att vilt kan korsa på en bestämd plats, och detektorer tänder då en varningsskylt för bilisterna. Det är ”nytt i Sverige, men … en beprövad åtgärd i Europa”. Som förare är den viktigaste regeln gratis och alltid tillgänglig: var särskilt uppmärksam i gryning och skymning, då människor och djur rör sig på vägarna samtidigt, och håll koll på de tider då olyckorna toppar – polisen ser bland annat en topp runt klockan 17–18 och vid 22-tiden.

Det är här cirkeln sluts. Den tidsstämplade kamerabilden från en drabbad sträcka, den exakta GPS-positionen i 112-appen, den noggrant upphängda remsan, det snabba eftersöket – alla är de delar av samma sak: att ett djur som krockat med en bil ska slippa ett långt lidande. Det är värt att kunna innan skymningen och rörelsen i ögonvrån blir verklighet.

Vanliga frågor