Ekorre och smågnagare på viltkamera: vid fågelbordet och i skogen

Du har riktat kameran mot fågelbordet för att fånga talgoxen och nötväckan. När du går igenom korten är hälften tomma – men i de andra sitter en ekorre, eller så skymtar något litet och grått som kilar längs staketet och är borta innan du hinner se vad det var. Det är där den lilla viltvärlden börjar bli intressant. För de allra minsta djuren är samtidigt de svåraste att fånga på bild, de lättaste att förväxla, och de som ställer en viltkamera inför sina mest grundläggande begränsningar.

Den här artikeln handlar om hur du känner igen en ekorre och de vanligaste smågnagarna på en viltkamerabild, varför just små och snabba djur antingen utlöser kameran i tid och otid eller passerar helt obemärkt, och hur du ställer in och placerar kameran för att faktiskt få användbara bilder av dem – vid fågelbordet och ute i skogen.

Ekorren: svår att missförstå, full av detaljer

Av allt smått som dyker upp på en viltkamera är ekorren det enklaste att artbestämma. SLU Artdatabanken är rakt på sak: ekorren "kan genom sin långsträckta kropp, sin yviga svans och sina tofsprydda öron knappast förväxlas med någon annan art i Sverige". Kroppen mäter ungefär 19–28 cm med en svans på 14–24 cm, och vikten ligger oftast på 200–350 g.

Det som lurar nybörjaren är färgen, för den ändras med årstiden. På sommaren är ekorren vanligen rödbrun på översidan och vit på buken, men vissa individer är mörkt bruna till nästan svartbruna över hela ryggen. På vintern blir pälsen tätare och mer grå – i Norrland nästan rent grå. Just den gråa vinterpälsen har ett eget namn, "gråverk", och var historiskt så eftertraktad att ekorren jagades hårt för skinnets skull. Så en grå "ekorre" på ett vinterkort är inte en annan art – det är samma ekorre i vinterskrud.

Två detaljer i bilden avgör det mesta. Den första är örontofsarna: de "växer ut under vintern, men kan ibland även ses på vissa av årsungarna". Den andra är svansen, som är "mycket långhårig (yvig) och gråsvart, oftast mörkare än resten av översidan". Svansen är inte bara dekor – den fungerar som balansstång, signaleringsverktyg och temperaturregulator, och eftersom svanskotorna närmast kroppen är korta kan ekorren vika upp svansen tätt mot ryggen för att bli svårare att upptäcka uppifrån.

En grå ekorre på ett vinterkort är inte en annan art – det är samma röda ekorre i sin tätare vinterpäls.

Lägg märke till tassarna när djuret äter. Framtassarna är korta och "mycket rörliga, vilket gör att arten kan hantera föda och andra föremål som om den hade händer". Baktassen kan vridas 180 grader i sin axel så att ekorren kan klättra nedför stammar med huvudet före. Ekorren är dessutom huvudsakligen dagaktiv, "allra mest strax efter gryningen" – vilket är värt att veta, för det betyder att dina ekorrkort oftast bär dagsljus och färg, inte infrarött nattljus.

En svensk parentes som besparar dig en felbestämning: den invasiva östliga gråekorren, som har trängt undan ekorren i stora delar av Storbritannien, är inte etablerad i Sverige. Skulle du ändå undra över en grå individ är skillnaden tydlig: gråekorren saknar örontofsar helt, medan ekorren "alltid [har] långa hår så att man ser tydliga örontofsar". Tofsarna avgör saken.

Smågnagarna: skilj sork, mus och näbbmus åt

Här blir det knepigare. Som SLU Artdatabanken konstaterar: "En mus, sork, näbbmus eller till och med en liten vessla kan se ganska lika ut när de kilar förbi, och man hinner ofta inte se den tillräckligt bra för att lyckas avgöra vilken art det rör sig om". På en viltkamerabild har du dock en fördel mot ögat – du kan zooma och titta i lugn och ro. Då räcker några få kännetecken långt.

Börja med ordningsfrågan: vad är en gnagare? Det utmärkande draget är "de kraftiga och mejselformade framtänderna" som har tjock emalj på framsidan och växer hela djurets liv. Till de svenska gnagarna hör ekorre, bäver, hasselmus, buskmus samt sorkar, möss och råttor. De flesta är små, "mellan 5 och 20 cm långa plus svans".

Sork eller mus? Den enklaste ledtråden på en bild är svansen i förhållande till kroppen, och näbbens form. En sork har trubbigt, rundat huvud och relativt kort svans; en mus har spetsigare nos, stora ögon och en svans ungefär lika lång som kroppen. Släktet Mus – i Sverige representerat av husmusen – beskrivs som små gnagare "4,5–12,5 cm långa med ungefär lika lång svans".

Mellan de två vanligaste sorkarna avgörs det mesta av just svanslängd:

Skogssorken känns igen på att öronen "jämfört med hos andra sorkar i Sverige [är] långa och sticker ut tydligt från pälsen", vilket tillsammans med den längre svansen gör den "något mer muslik än de flesta andra sorkar". Åkersorken har kortare svans och en jämförelsevis lång, något tovig päls som "kan se tovig eller okammad ut på nära håll", medan skogssorken har kortare, "välkammad" päls. I norra Sverige tillkommer gråsiding och rödsork, som båda har tydligt trefärgad päls och kort svans. Vill du vara helt säker på art krävs ofta tänderna eller en bestämningsnyckel – SLU har en sådan i Artfakta – men för en kamerabild i trädgården räcker svanslängd och pälston förvånansvärt långt.

På en kamerabild avgörs sork mot mus av två saker: svansens längd i förhållande till kroppen, och om nosen är trubbig eller spetsig.

Och så näbbmusen – som inte är en gnagare alls. Det här är den vanligaste felbestämningen, och den är värd att slå fast. Vanlig näbbmus tillhör de insektsätande spetsmössen (Soricidae), inte gnagarna. Den "livnär sig mest av insekter och deras larver, spindlar, gråsuggor och daggmaskar". På en bild känns den igen på den smala, spetsiga nosen, den lilla storleken (kropp 54–87 mm) och den tydligt trefärgade pälsen med mörkbrun rygg, ljusbruna sidor och gråvit buk. Hittar du en död individ avslöjar tänderna allt: näbbmöss har "vassa, ofta brunspetsade tänder som sitter i en tät rad längs hela käken", helt olikt gnagarens stora, böjda framtänder med en tandlucka bakom. Ser du den spetsiga nosen och de små tänderna – det är ingen mus, det är en näbbmus.

I fjällen kan ett norrländskt kamerakort dessutom fånga fjällämmeln, och den är omöjlig att ta miste på: svart hjässa och nacke, en smal svart ryggstrimma och brungul till orangegul kropp med vit buk. Lemmeln "kan genom sin typiska färgteckning inte förväxlas med någon annan svensk art". Den kontrastrika teckningen är inte en slump – det är en varningsfärg.

Vad gör de där – och vad lämnar de efter sig

En del av artbestämningen sitter inte i djuret utan i spåren det lämnar, och det är här en kamera i skogen blir mest givande.

Ekorren är en hamstrare. Under sensommaren börjar den samla in årets hasselnötter, som "göms slumpmässigt en till två i taget i markens växttäcke", och på samma sätt lagrar den svamp uppe i träden. Det här spridda gömmandet – scatter hoarding – är inte slarv. Studier av just ekorre visar att djuret anpassar var och hur tätt det gömmer fröna efter hur gott om mat det är: under magra fröår sprids fröna längre bort, vilket innebär att ekorren samtidigt planterar skog. Forskningen beskriver ekorrar som "both seed predators and seed dispersers" – de äter merparten av fröna men glömmer tillräckligt många nedgrävda för att träd ska gro. Boet, ett klotformigt risbo fodrat med mossa och lav, sitter oftast intill stammen 6–10 meter upp i en gran; ekorren är "den enda gnagare som har sitt bo ovanför snötäcket". På kalla vinternätter kan annars ensamlevande ekorrar dela bo.

Sorkarna lämnar ett tydligare avtryck i landskapet, och det är ofta så du först märker att de finns. Åkersorken "gör typiska gångar i tuvig gräsmark", och när snön smälter syns dessa som långa "gräskorvar" på marken. För en trädgårdsägare är gnaget det som gör ont: sorkar kan "ställa till skada i trädgårdar genom att gnaga på rötter, rotknölar, lökar och bark". SLU:s skogsskadedatabas beskriver hur sorkarnas barkgnag ger "ett oregelbundet mönster spår efter de mycket smala tänderna", och hur skogssorkens gnag kan sitta uppe i grenvinklar "ända upp till 7–8 meters höjd". Just spårens utseende skiljer dem från större gnagare – bävers, harars och kaniners gnag är "mycket kraftiga" och sitter "på tvären av stammen", medan sorkens märken är fina och spridda. En kamera riktad mot en nyplanterad fruktträdsstam eller en lökbädd på vintern berättar alltså inte bara att något gnager, utan ofta vad.

Fågelbordet: en magnet för mer än fåglar

Ett fågelbord drar till sig precis det du fyller det med. Naturskyddsföreningen listar det som lockar vinterfåglar – "solros- och hampafrön", fallfrukt, rönnbär, "hasselnötter och osaltade jordnötter", havre och talg. Titta på listan en gång till: hasselnötter och solrosfrön står högst upp på ekorrens egen meny. Ekorren föredrar "hasselnötter, frön från grankottar och frön från tallkottar i nu nämnd ordning", och sorkar äter gärna frön och gröna växtdelar. Med andra ord är fågelbordet inte bara ett fågelbord – det är en utfodringsstation för halva trädgårdens däggdjursfauna.

Det är därför fågelbordet är en så bra plats för en viltkamera om du faktiskt vill se vilka däggdjur som rör sig i trädgården. Maten håller djuren stilla på en känd punkt på känt avstånd, vilket – som vi strax ska se – är precis vad en viltkamera behöver för att lyckas med små djur. En enkel tumregel från fågelmatningen gäller även här: mata främst under vinterhalvåret, "på sommaren behövs det inte". Och variera maten om du vill ha bredd i artlistan, "då är det större chans att det kommer fler arter".

En sak att ha med sig är hygien och hälsa. Smågnagare och harar kan bära smitta – SVA pekar bland annat på harpest (tularemi), som under utbrottet i Norr- och Västerbotten 2015 dödade hundratals skogsharar. Hittar du ett dött djur vid matningsplatsen är rådet enkelt: ta inte i det med bara händer, "[använd] handskar, och tvätta händerna noggrant efteråt". En kamera är förstås det perfekta sättet att hålla koll utan att röra något alls.

Fågelbordet är inte bara ett fågelbord – för en viltkamera är det den bästa platsen i trädgården att fånga de små däggdjuren på, eftersom maten håller dem stilla på känt avstånd.

Varför små, snabba djur lurar kameran

Här kommer kärnan i problemet, och det är ren fysik. De flesta viltkameror utlöses av en PIR-sensor – en passiv infraröd sensor som reagerar på "en kombination av värme och rörelse", närmare bestämt på skillnaden i värmestrålning mellan ett djur och dess bakgrund. Sensorn är gjord för däggdjur, men hur lätt den utlöser beror på två saker: hur stort djuret är och hur långt bort det befinner sig.

Forskning som mätte utlösningssannolikheten för olika kroppsstorlekar slår fast principen tydligt: detekteringen påverkades av avstånd, kameramodell, sensorhöjd och kroppsstorlek, och den avtog snabbt när målet var längre bort än ungefär sex meter – men hur mycket avståndet spelade in berodde i sin tur på just kroppsstorleken. Ett större, varmare djur ger en starkare värmesignatur än ett litet; "a larger animal having greater mass generates a stronger heat signature than a smaller animal". För en ekorre på fem meters håll i sval skog är den signalen ofta för svag. Resultatet är de tomma korten – eller, lika illa, kort som utlöses men där djuret redan hunnit ut ur bild för att det rörde sig så fort.

Den andra fällan är bildkvaliteten även när sensorn väl löser ut. Som metodlitteraturen för smågnagare uttrycker det: deras storlek "is often insufficient to trigger infra-red sensors, whilst resultant images may be of inadequate quality for species identification". Ett litet djur långt från linsen blir en suddig fläck du inte kan artbestämma – och då är bilden värdelös, hur fin sensorn än är.

Det finns ytterligare ett par fallgropar värda att känna till. En kamera med mikrovågssensor i stället för PIR visade sig i ett test vara "prone to false triggers" och missade ofta djur som rörde sig framför den. Och vitt blixtljus ger bilder som är "more readily identified to species" än infrarött ljus, men kan samtidigt skrämma djuren. Med andra ord finns ingen gratis lösning – varje val har en baksida.

Så ställer du in och placerar kameran för smått

Lösningen som forskningen landar i är konsekvent och förvånansvärt enkel i princip: sluta hoppas att ett litet djur ska utlösa en kamera på långt håll, och flytta i stället hela händelsen tätt inpå linsen, på en plats du själv bestämmer.

Den mest beprövade metoden är närfokus plus en betad fokuspunkt. I en studie av smågnagare fäste forskarna kameran vid en betad tunnel, satte "a close-focus lens over the camera trap lens" och sänkte blixtstyrkan – och fick då bilder skarpa nog för artbestämning av djur som annars är nästan omöjliga att fånga. Vanliga viltkameror är byggda för att fokusera på flera meters håll; en närfokuslins (ett enkelt påklippt tillägg) flyttar skärpan till de centimeter framför linsen där det lilla djuret faktiskt befinner sig. De skotska rödekorrsprojekten gör samma sak i praktiken: de använder en kameralåda med "a macro lens" och bete inuti, och fångar då "beautiful close-up photos of any animal that" kommer in i lådan.

Betet löser samtidigt utlösningsproblemet. När maten ligger på en fast punkt nära kameran står djuret stilla, varmt och stort i bild precis där sensorn är som känsligast – och du slipper jaga ett djur som susar förbi på fel avstånd. Det är samma logik som gör fågelbordet till en bra kameraplats.

Ett par konkreta inställningar och placeringar utöver detta:

• Sätt kameran lågt. Eftersom utlösningen avtar med avstånd och liten kroppsstorlek, och eftersom forskningen modellerar sensorhöjd som en faktor som påverkar detektionen, vinner du på att rikta kameran mot marknivån där sorkar och möss faktiskt rör sig – inte ut i terrängen i klövviltshöjd.
• Korta avståndet. Med detekteringen som faller bortom ett par meter för små djur vill du ha händelsen inom någon eller ett par meter, helst närmare. En betad fokuspunkt gör det åt dig.
• Välj snabb utlösning. Trögare djurarter förlåter, men ett litet djur i rörelse gör det inte; i testet räckte utlösningstider på 0,2–2,1 sekunder för att fånga målarterna "unless the animal was running at high speed". Vid fågelbordet rör sig dock djuren ofta lugnt, vilket spelar dig i händerna.
• Väg blixt mot kvalitet. Vitt ljus ger säkrare artbestämning men kan skrämma; infrarött stör mindre men ger gråare, svårtolkade bilder. För en dagaktiv ekorre spelar det mindre roll – då fotograferar du i dagsljus ändå.

För den som vill mäta snarare än bara titta finns det stöd för att metoden fungerar: en studie av rödekorre på Anglesey fann "a strong positive correlation" mellan antalet kamerabilder av ekorre och antalet individer som fångades i levandefällor – kameror är alltså "an effective method for monitoring red squirrel populations". Tiden till första bilden hängde också ihop med tätheten: ju fler ekorrar, desto snabbare första kortet. För en trädgårdsägare betyder det att en kamera vid fågelbordet under en vecka ger en hyfsad bild av hur många ekorrar som faktiskt rör sig i området, inte bara att de finns.

Det lilla djurets stora roll

Det är lätt att avfärda en sork som ett skadedjur i lökbädden, men smågnagarna är en av de bärande bjälkarna i den nordiska naturen. SLU formulerar det rakt: gnagare "utgör mat för många rovdjur, rovfåglar och ugglor", och "[f]lera arter uppvisar stora lokala fluktuationer i sina populationer mellan åren".

Dessa fluktuationer – sork- och lämmelåren – är inget mindre än en motor för hela ekosystem. Hörnfeldts långa svenska tidsserie visar att skogssork, gråsiding och åkersork har "synchronous 3–4 year density cycles" där tätheten i topp kan vara ungefär 200 gånger högre än i botten, och att rovdjuren – rödräv, pärluggla – följer efter med en fördröjning. WWF beskriver lämmeln som fjällvärldens nyckelart: "när en art ökar drastiskt så påverkar det många andra arter", och raden av rovdjur som gynnas av ett lämmelår är lång – fjällräv, rödräv, vesslor, järv, lo och björn, plus en mängd ugglor och rovfåglar. Fjällräven är det tydligaste exemplet: under bottenår med få lämlar föder den inte en enda unge, men under toppår kan en kull bli upp mot tio, med rekordet 18.

Och cyklerna lever. SLU:s nationella miljöövervakning, som görs på uppdrag av Naturvårdsverket, visade sommaren 2023 de högsta lämmelantalen i Stora Sjöfallet sedan 2011. Att ha en kamera ute under ett gnagarår är att ha en plats på första parkett till den händelsen – och till alla de rovdjur den drar med sig.

Så nästa gång ett halvt suddigt litet djur kilar genom bilden, är det värt att stanna upp och bestämma det. Det är inte bara en fläck mellan fågelbilderna. Det är en länk i en kedja som sträcker sig hela vägen upp till fjällräven och berguven.

Vanliga frågor