Filma tjäder och orre vid spelplatsen – med viltkamera, utan att störa spelet

Det finns en frestelse som varje naturfotograf känner igen: du har hittat en tjäderlek, du vet ungefär var stortuppen brukar stå, och du vill dit. Närmare. Bara den här gången. Problemet är att tjädern och orren hör till de känsligaste fåglar vi har att göra med under våren, och att själva platsen där de spelar är skyddad i lag. Ett gömsle som ställs upp på fel sätt kan få spelet att tystna – i värsta fall för gott. Och det är just det paradoxala i hela övningen: det du vill fånga är så ömtåligt att din närvaro kan radera det.

Det är här viltkameran kommer in, och det är därför den passar det här jobbet bättre än nästan något annat. En kamera som står på plats dygnet runt ser allt du skulle vilja se från ditt gömsle – inflygningen i skymningen, nattkvisten, spelet i första gryningsljuset, hönornas ankomst – utan att en enda människa behöver sitta där och andas. Forskningen pekar åt samma håll: när man jämfört fjärrstyrda viltkameror med traditionella, bemannade lekräkningar på hönsfåglar har kamerorna matchat eller överträffat de manuella räkningarna, till lägre kostnad och med mindre störning av fåglarna.

Så svaret på frågan ”hur filmar jag tjäder och orre utan att störa” är till stor del: låt kameran vara den som är där, inte du. Men det förutsätter att du vet hur en lek ser ut, var den ligger, när den pågår, vad lagen säger – och hur du sätter en kamera så att den fångar spelet utan att själv bli störningsmomentet. Den här texten tar det i tur och ordning.

Vilka fåglar talar vi om – och hur du skiljer dem åt

Tjäder och orre tillhör familjen skogshöns, tillsammans med järpen. Tjädern är vår största hönsfågel, starkt knuten till skogen och spridd över hela landet utom Gotland. Tuppen är till största delen svart med ett blågrönt skimrande bröst, vita teckningar på vingknogen och ett rött fält längs ögats överkant; han kan väga 3,5–4,7 kilo, i sällsynta fall upp mot sju. Orrtuppen är mindre, mörkt blåsvart med vita vingband och – det säkraste kännetecknet – en tydligt lyraformad stjärt och röda ögonbryn som lyser under spelet.

Det knepiga är hönorna. Både tjäder- och orrhönan är gråbruna och mörkt tvärvattrade, och i flygögonblicket är de lätta att blanda ihop. Tjäderhönan är större och har ett varmt rödbrunt band på bröstet; rakt bakifrån avslöjas hon av de ljusa ”hängslena” – ljusa stråk längs ryggsidorna som orrhönan saknar. Tänk också på att miljön ofta är en ledtråd i sig: i gammal tallskog i norr kan du i princip räkna bort fasan, och i lövskog i Skåne räkna bort tjäder.

Det säkraste kännetecknet på en orrtupp är inte färgen – det är den lyraformade stjärten och de röda ögonbrynen som lyser under spelet.

Och så finns det en fågel som kommer att förvirra dig om du filmar länge nog: rackelhanen, hybriden mellan orre och tjäder. Den uppstår när en tjäderhöna parar sig med en orrtupp, och den ser ut precis som ett mellanting – orrens röda ögonbryn men tjäderns solfjäderslika stjärt. Rackelhanen är sällsynt, men den dyker upp där båda arterna finns, och den kan uppträda på orrleken och spela med de andra – ibland med rejäla slagsmål som följd. Kännetecknen är subtila: storleken som en liten tjäder, näbb mitt emellan, en blå-lila glans på halsen som går över i svart bröst, och en stjärt med antydan till orrhönans klyka. Ser du en ”konstig tjäder” på orrmyren är det rackelhane du ska misstänka först.

Vad en lek faktiskt är

Tjädern är en arenaspelande fågel. Det betyder att tupparna under våren samlas på en gemensam plats för att utföra sina ritualiserade dueller, och att skogen runtomkring vid den tiden i princip är tom på tjädertuppar – de är alla på leken. Det är en av anledningarna till att en lek går att hitta och övervaka: aktiviteten är koncentrerad till en punkt.

Den punkten är dessutom anmärkningsvärt stabil. Lekplatsens utseende förändras knappt från år till år, och om den lämnas i fred kan den ligga kvar mycket länge – det finns exempel på lekplatser som funnits på samma ställe i över hundra år, ibland med kartnamn som Lekmyren eller Tjäders mosse som vittnar om saken. Tjädern är lokaltrogen och återkommer till samma lek ”generation efter generation”. För dig som vill filma är det goda nyheter: hittar du leken ett år vet du var den är nästa.

Hur leken ser ut beror på var i landet du är. I norr ligger den ofta i blockrik terräng på upphöjda platser; i Mellansverige blir hällmarkstallskogarna viktigare; längre söderut sker spelet på tallbevuxna skogsmossar i kanten av en myr. Orren väljer öppnare scen – mossar, sjöisar, åkrar eller andra ytor där tupparna känner sig trygga mot rovdjur. Den norska sammanfattningen fångar skillnaden väl: tjäderns lekar ligger gärna på kullar med öppen gammelskog, orrens ute på myren. En riktigt bra orrlek kan rymma över 30 tuppar; en stor tjäderlek mer än tio.

Det viktigaste enskilda kravet för en tjäderlek är fri sikt. Viltmästaren Eric Ringaby, som samlat forskningsdata kring tjäder, beskriver det rakt: tuppen vill ha ”fri sikt i ögonhöjd på cirka 20–60 meter, det får inte vara för gles eller för tät växtlighet”. Den siffran är värd att lägga på minnet, för den styr både var fåglarna står och var en kamera har en chans att se något.

När spelet pågår – timingen som avgör om du fångar något

Det här är den del där de flesta misstag görs, och den är enkel att få rätt. Tjäderspelet börjar i april och kan sträcka sig en bit in i juni, men det kulminerar under den så kallade hönsveckan i maj, då många hönor besöker leken samtidigt. Redan i mars börjar tupparna närma sig spelplatserna, och från mitten av april råder full aktivitet under ungefär tre veckor. Orren ligger snäppet tidigare och bredare: orrspel hörs mars–maj men är intensivast under slutet av april och en vecka in i maj.

Dygnsrytmen är minst lika viktig som månaden. Mönstret upprepar sig kväll efter kväll: tupparna kommer in till spelplatsen vid sju–åttatiden på kvällen och tillbringar natten i ett träd intill leken – natträdet. I det första gryningsljuset inleder de spelet från träden, med enstaka knäppningar som övergår i accelererande dubbelknäppningar, en djup klunk och en avslutande väsning. När solen står några grader under horisonten går tupparna ner på marken, och då intensifieras allt – sträckta halsar, vingpennor släpande i marken, rituella och verkliga strider, ibland med dödlig utgång. Hönorna kommer i gryningen, och framåt förmiddagen är spelet över för dagen.

På orrmyren ser det likadant ut i miniatyr. En förstapersonsskildring från en myr i Västerbotten beskriver hur den första orren landar i en talltopp på natten, hur fler tuppar samlas i gryningsljuset – ”framåtböjda ser de nästan ut som små stridsvagnar” – och hur ett femtontal tuppar är på plats när de första solstrålarna når marken. När hönorna anländer slåss tupparna på riktigt, och föreställningen pågår till niotiden på morgonen.

Spelet är ett gryningsfenomen. Är inte kameran på plats före soluppgången har du redan missat det.

Slutsatsen för en fotograf är glasklar: spelet är ett gryningsfenomen, och allt händer i de första timmarna efter att det ljusnat. En människa måste vara på plats i gömslet långt innan dess – ekoturismoperatörer som tar med gäster till orrlekar går ut till spelplatsen före soluppgången och låter gästerna sitta kvar i tältet i tre till fyra timmar innan de kan lämna platsen, just för att inte störa medan spelet pågår. En kamera, däremot, är redan där. Den behöver inte vakna klockan tre och vandra in i mörkret.

Hitta leken utan att trampa rakt in i den

Du kan inte filma en lek du inte har hittat, och du vill hitta den utan att störa den. Lyckligtvis finns en väl beprövad, icke-invasiv metod, beskriven i detalj i BirdLife Sveriges praktiska manual för tjäderlekplatser.

Det första steget sker inte ens i fält. Det bygger på ”tårtbitsmodellen”: varje tupps revir sträcker sig drygt en kilometer ut från leken, så ett lekområde är ungefär en cirkel med en kilometers radie – cirka 300 hektar – och lekar ligger typiskt 2,0–2,5 kilometer från varandra. Du letar alltså på karta efter sammanhängande äldre skog där en sådan cirkel får plats utan att träffa väg, sjö eller bebyggelse, gärna kring mindre mossar och våtmarker omgivna av gammal skog.

Sedan går du ut – men försiktigt, och med ögonen på marken. Spelspillningen är en pålitlig ledtråd: den ger tupparna bara ifrån sig under själva spelet, och den är kort, vitaktig i ytterkanterna och har ett ”avklippt” intryck, till skillnad från de vanliga, längre tallbarrskorvarna. Stora mängder spelspillning på en berghäll eller under en tall är en stark indikation på att du står på eller intill en lek. Spillningshögar under enskilda träd kan dessutom skvallra om var tupparna tagit nattkvist.

Den säkraste bekräftelsen får du med en kvällsinventering, och den är skonsam mot fåglarna om den görs rätt. Tupparna flyger in till leken med ett hörbart brak varje kväll under spelperioden, från solnedgången och en timme framåt. Står du en bit ifrån och lyssnar – och är på plats minst en timme i förväg, så att du inte skrämmer dem när de kommer – kan du fastställa både leken läge och ungefär hur många tuppar den hyser, utan att någonsin behöva kliva in på själva spelplatsen. Det är värt att betona att kvällsinventering ofta ger en bättre bild av leken än en övernattning gör, och med betydligt mindre risk för störning.

Hittar du en konstaterad tjäderlek bör du rapportera den – men på rätt sätt. Lekplatser som ska kunna skyddas måste vara kända för Skogsstyrelsen, och rapporteras i Artportalen som skyddade fynd, dolda från publik visning. Att rapportera leken är alltså inte att skvallra om den; det är tvärtom så den får sitt skydd, samtidigt som de exakta koordinaterna hålls från allmänheten. Lokala tjädergrupper, som de i Stockholm och Uppland, gör just det här arbetet och tar gärna emot hjälp.

Etiken – varför avstånd inte är en artighet utan en regel

Här måste vi vara raka, för det är lätt att avfärda försiktighet som överdriven. Den är det inte.

Alla vilda fåglar är fridlysta enligt artskyddsförordningen, och det är förbjudet att skada deras bon eller ägg eller att störa dem. Skogsstyrelsen definierar störning brett: verksamhet som påverkar artens chanser till överlevnad eller fortplantning, eller som leder till att arten förflyttas eller fördrivs. För tjädern finns dessutom ett etablerat hänsynsmått: lekplatser ska undantas från slutavverkning och övriga skogsvårdsåtgärder, och skogsarbete undviks närmare än 500 meter från leken under perioden 1 april–31 maj. Orrens lekplatser skyddas på liknande sätt. Den 500-metersgränsen är ett bra riktmärke också för en fotograf: det är ungefär det inre kärnområde där så gott som alla tupparna håller till under leken.

Och fåglarna är känsliga för nya inslag. Manualen är otvetydig på den punkten: ett gömsle som ställs upp tillfälligt kan störa spelet, och i värsta fall kan det helt upphöra, eftersom tupparna verkar vara på sin vakt mot allt nytt i skogen. Råden därefter är de som varje viltkameraägare också bör ta till sig: om du måste ha ett gömsle, ställ ut det ungefär en vecka i förväg och låt det stå, så att fåglarna hinner vänja sig. Samma logik gäller en kamera – sätt den i god tid, inte mitt i högsäsongen.

Ett nyuppställt gömsle kan få spelet att tystna helt. Tupparna är på sin vakt mot allt nytt i skogen – inklusive din kamera, om du sätter den vid fel tillfälle.

Samtidigt är det värt att hålla huvudet kallt och inte överdriva åt andra hållet. Att fåglar undviker ett område betyder inte automatiskt att de är fysiologiskt stressade i mätbar mening – en studie som mätte stresshormoner (fekala glukokortikoidmetaboliter) hos tjäder i anslutning till vindkraftverk fann ingen påvisbar hormonökning. Det säger inte att störning är ofarlig; det säger att beteendemässigt undvikande och mätbar stress är två olika saker, och att den kloka hållningen är försiktighet snarare än vare sig nonchalans eller panik.

Varför spelar det här så stor roll? För att marginalerna lokalt kan vara obefintliga. I Göteborgsområdets rapportområde rapporterades 2024 för första gången under hela 2000-talet inga spelande orrtuppar alls – inte ens från den sista kvarvarande spelplatsen. När en lokal stam är så tunn kan en enda störd lek vara skillnaden mellan en lek och ingen lek. Det är därför avståndet inte är en artighet. Det är en del av att fågeln finns kvar nästa vår.

Så sätter du kameran – och varför just kameran

Nu till själva hantverket. Tanken är enkel: kameran ska se det du vill se, från ett avstånd och i ett läge som inte stör fåglarna, och du ska behöva besöka platsen så sällan som möjligt.

Placera utanför kärnan, rikta in mot scenen. Eftersom du vill hålla dig på behörigt avstånd från själva spelplatsen blir kamerans synfält ditt verktyg. Tjäderns krav på fri sikt på 20–60 meter spelar dig i händerna här: det betyder att det ofta finns en öppen yta med god sikt där en kamera, monterad i utkanten, kan täcka in spelet utan att stå mitt i det. Rikta mot natträden och de hällar eller öppningar där spelspillningen visat att tupparna håller till.

Sätt den i god tid och låt den stå. Samma acklimatiseringsregel som gäller gömslen gäller kameran: ut med den långt före hönsveckan, helst veckor innan spelet drar igång på allvar, så att den blir en del av skogen innan fåglarna kommer. Ju färre besök under själva spelperioden, desto bättre.

Tänk på dygnsrytmen i inställningarna. Det mesta av det dramatiska händer i gryningen och skymningen, från inflygningen vid sju–åttatiden på kvällen till spelets slut framåt förmiddagen. Det är ljussvaga timmar, så en kamera som hanterar gryningsljus och rörelse väl gör störst skillnad just där.

Och här är hela poängen med att välja kamera framför kropp. När forskare jämfört fjärrstyrda kameror med bemannade lekräkningar har kamerorna gett minst lika bra data om antal och tidsmönster – kontinuerligt, över lång tid, och utan en observatör som måste vara fysiskt närvarande. En kamera kan stå kvar genom hela säsongen och fånga det som ingen hinner sitta och vänta på: den enstaka morgon då hönorna kommer, rackelhanen som dyker upp och ställer till oreda, mönstret över veckor snarare än en enda fryst morgon.

Ett sista praktiskt lager: viltkameran har sina egna regler, och de råkar ligga väl i linje med hänsynen till fåglarna. Du får bara sätta upp en kamera på egen mark, eller med markägarens tillstånd om du arrenderar. Du måste göra en intresseavvägning enligt GDPR, sätta upp en skylt om att kameran finns och vem som äger den, lämna kontaktuppgifter, och radera bilder som går att koppla till enskilda personer. Naturvårdsverket råder dessutom uttryckligen att undvika att placera kameran där många människor rör sig, som vid stigar och leder – ett råd som dubblar som störningshänsyn, eftersom det håller både folk och kamera borta från känsliga platser.

En sista sak om varför det här är värt besväret

Det är lätt att tänka att lekplatsen är hela saken – skydda den, filma den, klart. Men bilden är mer sammansatt än så. Forskare som arbetat med tjäder och skogsbruk har börjat ifrågasätta om det ens är spelplatserna som begränsar populationen; den enskilt viktigaste faktorn för hur det går för tjädern tycks vara kycklingarnas överlevnad under de tre första veckorna, och rävförekomst väger tungt. Tjädern är samtidigt nationellt livskraftig och bedömdes i rödlistan 2020 ha en stabil stam, även om den på längre sikt minskat i Götaland och södra Svealand. Med andra ord: det är inte kris överallt, men det är skört på sina håll, och 90 procent av den svenska stammen finns norr om Dalälven.

Det här är inte ett argument för att slappna av kring leken. Det är ett argument för ödmjukhet: vi vet en del, men inte allt, om vad som håller en tjäder- eller orrstam vid liv. Och just därför är en viltkamera mer än ett sätt att få vackra bilder. Den är ett sätt att samla kunskap utan att betala för den med störning – att se hur många tuppar som kommer, när hönsveckan infaller i år, om leken används som i fjol – samma data som inventerare annars sliter för att få fram, fast utan att någon behöver sitta i fåglarnas vardagsrum. Du får din film, fåglarna får vara i fred, och leken finns kvar att filma nästa vår. Det är ungefär så bra det kan bli.

Vanliga frågor