Igelkott i trädgården på viltkamera: så följer och hjälper du en hotad art

Du ser sällan igelkotten själv. Den är ute när du sover, rör sig längs husväggar i mörkret och rullar ihop sig till en taggig boll vid minsta störning. Men spåren finns där: en kullvält matskål, prasslet i lövhögen, en liten torr spillning på stenläggningen. Den enklaste vägen att faktiskt få se vem som bor i din trädgård – och hur många – är att låta en kamera hålla vakt över natten. Och det är värt att göra, för den lilla grannen är inte längre en självklarhet att ha.

I rödlistan 2025 bedöms igelkotten som sårbar (VU) av SLU Artdatabanken – en höjning från nära hotad (NT) i rödlistan 2020. Bedömningen vilar på en uppskattad minskning på 48 procent (med ett brett spann på 0–77 procent) under de senaste tolv åren, baserad på data från Svensk häckfågeltaxerings nattrutter, och en population som skattas till ungefär 30 000 individer. Det är en art som länge känts vanlig men som tappat mark snabbt – och mycket av det som avgör dess framtid händer i vanliga villaträdgårdar. Den här guiden handlar om två saker som hänger ihop: hur du följer igelkotten på viltkamera, och hur du gör din trädgård till en plats där den faktiskt klarar sig.

En granne på rödlistan – och varför det angår din trädgård

Igelkotten har funnits troligen i mer än 30 miljoner år och är omöjlig att förväxla med något annat svenskt däggdjur. Den är fredad sedan 1972, vilket betyder att man inte får döda, skada eller fånga den – och enligt lagen räknas det till och med som ”jakt” att flytta en igelkott. Att flytta den är dessutom meningslöst: den rör sig över stora områden och lämnar snart platsen den flyttats till.

Det som ändrats är inte djuret utan landskapet runt det. På landsbygden har ett mer storskaligt jordbruk med färre dungar, häckar och buskridåer gjort det svårare för igelkotten att hitta både föda och övervintringsplatser, och den syns numera mest i tätorternas parker och trädgårdar. Dit följer dock nya faror med: trafik, robotgräsklippare, kemiska bekämpningsmedel och välstädade trädgårdar utan skydd. Artdatabankens rödlistebedömning räknar upp en lång rad samverkande dödlighetsfaktorer – ”trafikdödlighet (33 % årligen), naturlig predation (främst från grävling)… dålig spridningsförmåga (4 km anges i litteratur), brist på övervintringsplatser, sjukdom, insekticider som utarmar födobasen, klimatförändringar kopplat till problem vid övervintringen”.

Bilden är inte unik för Sverige. På IUCN:s globala rödlista flyttades den västeuropeiska igelkotten 2024 till nära hotad, efter en minskning som ”appears to be approaching, or exceeding, 30 % in 10 years” i många delar av utbredningsområdet, med samma drivkrafter: stadsutbyggnad, vägar, trafikolyckor, bekämpningsmedel och dåligt skötta trädgårdar. Med andra ord: din trädgård är inte en kuriositet i sammanhanget. Den är precis den miljö där artens öde avgörs.

Det som hotar igelkotten är inte vildmarken – det är vägen, gräsmattan och det välstädade staketet.

Att följa igelkotten på viltkamera

Här blir kameran ovärderlig, av en enkel anledning: du och igelkotten är vakna vid olika tider. Den är ”huvudsakligen nattaktiv”, mest i rörelse mellan skymning och gryning, och en kamera jobbar dygnet runt medan du sover. En viltkamera är ett ”brilliant, non-intrusive way to observe nocturnal animals like hedgehogs”, och med infrarött (IR) ljus och nattläge fångar den tydliga bilder även i kompakt mörker. Det betyder att du kan se om du har igelkott, hur många, och när de rör sig – utan att störa dem.

Tänk på igelkottens storlek och vanor när du placerar kameran. Den är ett litet djur, kropp 20–30 cm och vikt mellan 0,4 och 1,2 kg, och den ”springer ofta längs husväggar när den söker föda”. Det ger tre praktiska riktlinjer:

• Sätt kameran lågt. En viltkamera som hänger i brösthöjd och tittar ut över gräsmattan ser över ryggen på en igelkott. Montera den lågt, en bit över marken, så att linjen följer marknivån där djuret faktiskt rör sig.
• Rikta mot en passage, inte mot en öppen yta. Igelkotten rör sig längs kanter och stråk. De mest givande punkterna är där den redan passerar: längs en husvägg eller häck, vid en matskål, vid ett hål i staketet, eller intill en löv- eller rishög.
• Håll avståndet kort. Ett litet djur i mörker fyller inte bilden om kameran sitter långt bort. Rikta mot en punkt på nära håll snarare än ut i hela trädgården, så hinner sensorn både utlösa och belysa djuret.

Den som vill ha mer ut av bilderna kan göra som forskningen gör. I Storbritannien används privatägda trädgårdskameror i medborgarforskning för att kartlägga var igelkottar finns och inte finns, och poängen är att ju fler trädgårdar som bidrar, desto mer fullständig blir bilden av var arten klarar sig. Samma logik gäller på liten skala i din trädgård: några nätter med kamera säger mer om dina igelkottar än vad enstaka skymtar i trädgårdslampans sken någonsin gör.

Du och igelkotten är sällan vakna samtidigt – kameran är bryggan mellan era två dygn.

Vad du faktiskt ser i bilderna: igelkottens år

När bilderna börjar trilla in blir igelkottens dygn och årstider plötsligt avläsbara. Det hjälper att veta vad du tittar på.

Födosök. Igelkotten är trots sitt rykte en köttätare. Den lever främst av ryggradslösa djur – daggmaskar, sniglar, skalbaggar, tvestjärtar och larver – men tar också ödlor, grodor, ungar av smådäggdjur och markhäckande fåglar, och en del bär, ollon och svamp. På kamerabilderna syns det som ett oavbrutet, nosande sökande längs kanter och i lövförna. Den har bra lukt och hörsel och fångar upp högfrekventa ljud från insekter.

Parning och ungar. Parningstiden infaller under våren och försommaren. Efter 5–6 veckors dräktighet får honan en kull på 2–10 ungar (oftast omkring fem) i ett bo i en lövhög eller liknande. Ungarna föds med vita, mjuka taggar, är blinda och döva som en kattunge, och stannar i boet ungefär tre veckor innan de följer honan ut. Ser du en liten igelkott trava efter en större på sommaren är det den scenen du fångat.

Dvala och övervintring. Under vinterhalvåret går igelkotten i dvala i ett vinterbo fodrat med gräs och löv – under uthus, i utegarage, i komposter eller i stora ris- och lövhögar som lämnats kvar. Det är fysiologiskt dramatiskt: kroppstemperaturen sjunker mot 4 °C och djuret tar bara ett andetag i minuten, men vaknar till ungefär var sjunde till elfte dag. Hela vintern lever det på det fettlager det byggt upp under sommaren. Därför är sensommaren och hösten den känsligaste tiden – och den period då en kamera vid matskålen gör mest nytta, eftersom du ser om djuren hinner äta upp sig.

Hur stort område dina kamerabilder representerar är värt en tanke. Radiomärkning av unga igelkottar i förorter till Köpenhamn visade förvånansvärt små hemområden – ungefär 1,3–1,4 hektar på hösten, och något större för hanar under vår och sommar. En trädgårdsigelkott rör sig alltså inom ett ganska litet revir, vilket är goda nyheter för dig: åtgärderna du gör på din egen tomt landar mitt i djurets faktiska livsmiljö. Samma studie visade också att friska ungar i förortsmiljö hann lägga på sig tillräckligt med fett för att klara sin första dvala – men det förutsätter att de hittar mat och skydd, vilket leder oss till nästa del.

Så hjälper du igelkotten i din trädgård

Det fina med igelkotten är att hjälpen är konkret och billig. Här är åtgärderna som faktiskt gör skillnad, ordnade ungefär efter hur stor nytta de gör.

Mat och vatten – men aldrig mjölk

Den vanligaste välmenande missen är mjölk. Liksom många katter tål en del igelkottar inte laktos, och både Naturskyddsföreningen och igelkottsspecialister är tydliga: ge vatten, inte mjölk. Lämplig stödmat är katt- eller hundmat – helst blöt burkmat, men torrfoder med hög proteinhalt fungerar också och bör då blötläggas. Undvik ost, nötter, potatis och ris.

Mängden behöver inte vara stor. ”En deciliter torrfoder kan vara lagom för en vuxen igelkott”, och man ska inte mata för mycket. Vatten kan vara livsavgörande under varma och torra somrar. Och du behöver inte oroa dig för att igelkotten ska bli bortskämd: även igelkottar som återkommer till en matningsplats fortsätter att söka föda på egen hand. Behovet är som störst på sensommaren och hösten, inför dvalan.

Ge vatten, inte mjölk – och en deciliter mat räcker. Du fyller på, du tar inte över.

Gör robotgräsklipparen säker

Robotgräsklipparen förtjänar sin egen rubrik, för den är ett av de hot du själv styr över helt. Problemet är igelkottens försvar: den flyr inte. ”De springer inte undan… kryper de ihop i en liten boll men springer inte iväg. Därför är de säkert lätta byten”, som en veterinär uttrycker det. En robotgräsklippare ”kan ju inte känna igen att den närmar sig ett levande djur, utan kör då bara över det”.

Skadorna är konkreta och dokumenterade. På en klinik i Ängelholm kom det in fyra fall på en enda vecka i början av juni; två av igelkottarna hade ”decimeterlånga horisontella skärsår över nos, ögon och skalp”, och på den ena ”hängde nosen bara i en skinnflik” medan djuret fortfarande levde. En enkät bland veterinärkollegor i södra Sverige gav ett trettiotal svar, varav tretton uppgav sig ha tagit emot igelkottar med liknande horisontella skärskador. I Finland har en veterinär beskrivit hur en hel kull ungar dog i ett fall och en mamma lämnade fem föräldralösa ungar i ett annat.

Råden är enkla men måste följas på riktigt:

• Kör bara dagtid, till exempel mellan kl 10 och 16, och aldrig på kvällar eller nätter när igelkotten är aktiv.
• Var extra försiktig i augusti. Tillverkaren Husqvarna hänvisar till en schweizisk studie som tyder på att robotgräsklippare framför allt skadar ungar, mindre ofta vuxna – vilket gör sensommaren, när årets ungar är små, till en riskperiod.
• Lita inte blint på dagsdrift som garanti. Ett av de finska fallen inträffade mitt på dagen, och även nyare, säkrare klippare beskrivs av tillverkaren som att man ”aldrig” kan kalla dem helt igelkottssäkra. Här är kameran ett bra komplement: ser du på bilderna att igelkotten rör sig redan i skymningen, vet du när du måste ha klipparen i dockan.

Koppla ihop trädgårdarna – och låt det vara lite rörigt

Igelkotten har dålig spridningsförmåga och rör sig över ett ganska stort sammanlagt område trots sitt lilla revir. Täta staket och murar styckar upp landskapet i isolerade rutor som djuret inte kommer förbi. Lösningen är enkel: ett litet hål i staketet. Den brittiska kampanjen Hedgehog Street bygger på just detta – frivilliga skapar ”hedgehog highways”, små öppningar i tomtgränserna som binder ihop trädgårdar till en sammanhängande livsmiljö. Studier visar att en stor del av tomtgränserna annars är helt ogenomträngliga, och att den vanligaste invändningen mot att göra ett hål handlar om att prata med grannen – inte om att det skulle vara svårt. Ett ord med grannen och en öppning på storleken av en knytnäve gör alltså mätbar nytta.

Lika viktigt är att inte städa för mycket. Spara löv- och rishögar under buskar; där bygger igelkotten sommarbo och övervintrar. Skapa ett vilt hörn där insekter och småkryp trivs, så att det finns naturlig föda. Låt gräset blomma och låt en del av trädgården vara stökig. Och håll dig borta från kemiska bekämpningsmedel – de kan både skada igelkotten direkt och slå ut sniglarna och insekterna den lever av.

Bygg ett igelkottshus

Vill du gå ett steg längre kan du snickra eller stapla ihop ett enkelt igelkottshus. WWF:s anvisning är okomplicerad: bygg av återbrukat tegel eller obehandlat trä, lämna en ingång på ungefär 10 × 10 cm i en kortsida – tillräckligt för igelkotten men för litet för större djur – och bädda inuti med torra löv eller halm. Placera huset i en lugn, skuggig och torr del av trädgården, gärna under en buske, och täck det med löv och grenar så att det smälter in och isolerar. Sedan är det viktigaste rådet att låta det vara: flytta inte på huset och öppna det inte under höst och vinter, då en igelkott kan ligga i dvala där inne.

Tänk på elden på våren

En särskild vårfälla är majbrasan och rishögen. När det blir varmare vaknar igelkotten ur dvalan men kryper gärna tillbaka till en skyddad löv- eller rishög under kalla nätter. ”Det är långt ifrån säkert att igelkottarna flyr om det brinner i den hög som de sover i”, varnar WWF, och brännskadade igelkottar tas regelbundet in till viltrehabilitering på våren. Flytta därför högen, eller lyft och kontrollera den noga längst ner, innan du tänder.

Ett hål i staketet, en orörd lövhög och en gräsklippare som vilar på natten – tre små beslut som tillsammans avgör om igelkotten klarar sig.

När något är fel: sjuk igelkott, hälsa och rapportering

En frisk igelkott är ute på natten. ”Om man ser en igelkott som ligger på gräsmattan är det något som är fel”, säger en igelkottsspecialist – en igelkott som ligger blottad och utslagen dagtid behöver oftast hjälp. En vanlig orsak är svält: en utmattad unge som inte hittat mat lägger sig öppet och blir sårbar, och det är inte ovanligt att den då är ”täckt av larver från spyflugor som trott den vara död”. Sådana djur behöver komma till en viltrehabiliterare så fort som möjligt.

Tre saker är bra att känna till om en igelkott du hittar verkar sjuk eller skadad:

1. Skydda och kontakta hjälp. Spänn ett tunt tyg över djuret för att skydda det mot flugor och rovfåglar, ställ ett vattenfat i närheten, och ring en viltrehabiliterare. Ta inte in en nedkyld, mager igelkott i husvärme – den kan dö av temperaturskillnaden.
2. Vikt avgör vinteröverlevnad. Inför dvalan behöver igelkotten ett tillräckligt fettlager; i Storbritannien anges minst 450 gram, men i Sverige krävs mer, och i mellersta delarna av landet anges omkring ett kilo som lämpligt. Mindre än en tredjedel av ungarna överlever sitt första år – upp till 60 procent dör under första levnadsåret.
3. Hygien vid hantering. Igelkottar kan bära salmonella (Salmonella typhimurium eller S. enteritidis), oftast utan att själva visa symtom. Det är vanligast lokalt – sydvästra Skåne och Gotland – och kan smitta människor; barn under sex år är överrepresenterade bland fallen. Tvätta händerna efter att ha hanterat en igelkott, matskålar eller bon.

Dina observationer är dessutom forskningsdata. Rapportera igelkottar du ser, levande eller döda, till Artportalen – det hjälper forskarna att förstå artens situation. Hittar du en död igelkott kan du anmäla den till SVA via rapporteravilt.sva.se; myndigheten kontaktar dig om att eventuellt skicka in djuret för obduktion, kostnadsfritt, som en del av viltsjukdomsövervakningen. Just gräsklipparskadorna har lett till ett sådant insamlingsprojekt hos SVA.

Räkna igelkottar tillsammans

Det är ingen slump att igelkotten just nu räknas i hela landet. WWF och Nordens Ark arrangerar Igelkottsveckan, en årlig medborgarforskningsinsats där alla uppmanas att rapportera om de ser en igelkott – eller inte ser någon alls, vilket är minst lika viktig data. 2026 infaller veckan 10–16 augusti (vecka 33). Alla rapporter går vidare till SLU Artdatabanken, samma instans som gör rödlistebedömningen, och blir tillgängliga för forskning.

Du behöver inte ens en trädgård för att delta: bor du i lägenhet kan du ta en kvällspromenad i kvarteret och räkna de igelkottar du ser. Och har du en kamera blir bidraget bara mer exakt – några nätters bilder från din tomt är precis den sortens vardagsobservation som tillsammans tecknar kartan över var igelkotten klarar sig och var den försvinner.

Vanliga frågor