Mård på viltkamera: nattbesökaren på vinden, i holken och i skogen

Det börjar nästan alltid på samma sätt. Du har satt upp en viltkamera vid fågelmataren, fågelholken eller på en stam i skogsbrynet, och en natt dyker det upp ett djur som inte är räven, inte katten och definitivt inte ekorren – ett långsmalt, brunt djur med yvig svans som rör sig i ryck, klättrar utför stammen med huvudet före och försvinner ut ur bilden lika snabbt som det kom. Med största sannolikhet har du fångat en mård.

Mården, eller egentligen skogsmården (Martes martes), är ett av Sveriges vanligaste rovdjur som de flesta ändå aldrig ser i verkligheten. Det finns en rimlig gissning på knappt 100 000 vuxna djur i landet på våren, och de finns i nästan hela Sverige utom på Gotland. Ändå är mården så nattlevande och skygg att du oftast bara märker den på sina spår – eller på en viltkamerabild. Det här är guiden till att läsa just de bilderna rätt: hur du känner igen en mård, hur du skiljer den från mink och ekorre, vad den gör i skogen och på din vind, och var du sätter kameran för att faktiskt få den på bild.

Är det verkligen en mård? Börja med strupfläcken

Det första du ska leta efter är inte storleken, inte svansen och inte hur djuret rör sig. Det är fläcken på halsen.

Skogsmården har en varmt brun till mörkbrun päls över större delen av kroppen och den yviga svansen, och mitt i det mörka sitter en stor, vitgul till orangegul fläck över strupen och bröstet. Jägareförbundet beskriver den som en gräddvit strupe, hunderutbildningarna kallar den gul eller ljusgul haklapp, och forskarna som fotograferar mårdar för att räkna individer kallar den helt enkelt the bib – haklappen. Den är så viktig att den brittiska naturvårdsorganisationen NatureSpy bygger hela sin individräkning på den: varje mård har en unikt mönstrad haklapp ”som ett fingeravtryck”, och genom att jämföra kanter, fläckar och form kan man skilja det ena djuret från det andra på olika bilder.

För din del räcker det med att fläcken finns där. Ser du ett långsmalt, mörkbrunt djur med en ljus eller orangegul fläck nedanför hakan – då har du en mård. Inget annat svenskt mårddjur av samma storlek bär den teckningen.

Ser du ett mörkbrunt, långsmalt djur med en ljus eller gulorange fläck över strupen – då har du en mård. Inget annat svenskt mårddjur i samma storlek bär den teckningen.

Storlek, ben och öron

Om strupfläcken är otydlig i en suddig nattbild finns det flera andra ledtrådar. Mården är ett mellanstort mårddjur: kroppen mäter ungefär 36–56 cm och den yviga svansen 17–28 cm, med en vikt på 0,5–2,2 kg. Hanarna är betydligt större än honorna. Lägg märke till benen – de är jämförelsevis längre än hos mink, iller och utter, vilket gör mården mer högbent. Och titta på öronen: de är ganska runda och tydligt större, alltså mer framträdande, än hos övriga svenska mårddjur. På en bild i profil syns det ofta direkt att det här djuret står lite högre på benen och har mer öron än man väntar sig.

Den yviga, nästan kattlika svansen och de kraftiga klorna hör också till bilden – mården är en utmärkt klättrare, och en kamera som fångar ett djur på väg uppför eller nerför en stam med huvudet före säger nästan alltid mård.

Mård, mink eller ekorre? Så skiljer du dem på kameran

De tre djur som oftast förväxlas med mård på en viltkamera är mink, ekorre och – mer sällan, men allt oftare i södra Sverige – stenmård. De är faktiskt ganska lätta att hålla isär när man vet vad man ska titta efter.

Mot minken är det främst proportioner och färg som avgör. Minken är enfärgat mörkbrun till svartbrun på både över- och undersida; det enda ljusa är hakan och underläppen, ibland en liten vit fläck på strupen – inte den stora gulorange haklappen. Den är också mindre, har korta ben och små öron, och som Artfakta uttrycker det: ”Mård Martes martes är lite större än mink och har mer framträdande öron, längre ben samt en stor, vitgul till orangegul halsfläck”. Det starkaste tecknet i fält är ändå platsen. Minken uppehåller sig nästan alltid nära vatten – rinnande vatten, sjöar, havskuster – där den simmar och dyker efter fisk, groddjur och fågel. Står din kamera uppe i skogen, på en stam eller vid en holk, är ett brunt mårddjur långt troligare en mård än en mink.

Mot ekorren är tidpunkten ofta hela svaret. Ekorren är aktiv dagtid, allra mest strax efter gryningen – mården är främst nattaktiv. Ett rödbrunt, mindre djur med enorm yvig svans som hoppar mellan grenarna i fullt dagsljus är nästan säkert en ekorre, inte en mård. Färgen skiljer dem också: ekorren är rödbrun på sommaren och gråbrun, i Norrland nästan grå, på vintern, med gråvit buk, medan mården är genomgående mörkbrun med sin ljusa strupfläck. Att de två dyker upp på samma kamera är förresten ingen slump – mården är ett rovdjur som tar och äter ekorrar.

Tidpunkten avgör ofta ekorrefrågan: ett djur i fullt dagsljus som hoppar mellan grenarna är nästan alltid en ekorre, inte mården som arbetar nattskiftet.

Mot stenmården krävs det skarpare ögon. Stenmården (Martes foina) är en ny däggdjursart i Sverige som har börjat dyka upp i Skåne och Blekinge. Den liknar skogsmården, men har en vit halsfläck i stället för gulorange, ljus nos i stället för mörk, och nakna trampdynor i stället för hårklädda. På en nattbild i svartvitt är skillnaden svår att se, men om du bor i landets sydligaste delar och fläcken ser renvit ut är det värt att titta en gång till.

När är mården igång? Dygnsrytmen på kameran

Om du går igenom dina mårdbilder och nästan alla är tagna i mörker har du sett rätt. Mården är främst nattaktiv, ensamlevande och nattaktiv enligt jägarutbildningarna, och ”mest aktiva om natten” enligt Sveriges Natur. Det är därför du så sällan ser den fast den finns nästan överallt – och därför viltkameran är ett sådant bra sätt att få syn på den över huvud taget.

Men bilden är inte riktigt så enkel som ”bara natt”. Artfakta noterar att mården ”kan även ses mitt på dagen”, och kamerastudier på andra håll i Europa ger en mer nyanserad bild. På Elba i Italien filmades mårdar mest i gryning och skymning året runt, med mer dagaktivitet på våren när det finns ungar. En tvåårig kamerastudie i Japan, med över 20 000 kameradygn, klassade till och med den japanska mården som katemeral – aktiv både dag och natt – snarare än strikt nattlevande.

Slutsatsen för dig som läser dina egna bilder: vänta dig de flesta mårdarna i mörker och i gryning/skymning, men bli inte förvånad över en dagbild, särskilt under våren och försommaren. Och en sak till som samma forskning visar – mården är svårfångad. Detektionssannolikheten är genomgående låg, vilket bekräftar artens skygghet. Att det dröjer veckor innan den dyker upp på din kamera betyder inte att den inte är där.

Vänta dig mården i mörker och i gryning och skymning – men bli inte förvånad över en dagbild på våren. Att den dröjer betyder inte att den saknas; mården är bara svår att få på bild.

Mården i skogen: klättrare, sorkjägare och bohålsplundrare

Det som gör mården så fascinerande att ha på kamera är att den lever ett dubbelliv mellan mark och trädkronor. Den är en nästan lika skicklig klättrare som ekorren och kan kasta sig mellan trädkronorna, men i praktiken jagar den mest på marken. Den trivs allra bäst i gammal skog, där den både hittar skydd och varierad föda och har ihåliga träd att bo i. På grund av risken att själv bli tagen – framför allt av räv – undviker mården öppna platser, och konkurrensen med rödräven är så stark att den helst inte delar biotop med den.

Maten styr var och hur den rör sig. Stapelfödan är smågnagare, framför allt sork. En skotsk diethelsstudie fann fältsork som det vanligaste bytet, högre i andel från vintern och framåt, medan frukt och bär som rönn dök upp mer i spillningen på sommaren. Utöver gnagare tar mården ekorrar, harar, skogsfågel, insekter, ägg och bär, och på vintern äter den också kadaver av hjortdjur och ägg som den hamstrat under sommaren. När det är ont om smågnagare är den skicklig nog att gå över till att främst jaga ekorrar.

Den vanan – att jaga ekorre i träden – har gett mården en oväntad roll i naturvården. I Storbritannien och Irland har forskning visat att närvaron av mård kan vända konkurrensen mellan den inhemska röda ekorren och den invasiva grå ekorren till den rödas fördel; båda arterna förekommer i mårdens spillning, men predationen på gråekorre var betydligt högre och skedde bara på vår och sommar. Det är ett brittiskt fenomen, inte ett svenskt – men det säger något om vilken effektiv trädjägare mården är.

Mården plundrar också fågelbon, bland annat hackspettars och pärlugglors. Här finns ett klassiskt knep som Artfakta beskriver och som förklarar varför fågelholken är en sådan magnet för mårdbilder: krafsar man på en stam med ett lämpligt bohål, tror pärlugglan att det är en mård på väg upp och tittar genast ut för att kunna sätta sig i säkerhet. Med andra ord – mården är ett känt och fruktat hot uppe i håligheterna, och en holk på en stam är en plats där den lär dyka upp.

Mård på vinden: nattbesökaren du hör innan du ser

Mårdens bobyggande är just därför ett problem så fort den flyttar nära människor. Boet byggs ofta i ett trädhål, ett övergivet rovfågel- eller ekorrbo, en klippskreva – ”eller på en vind”. Och en vind är, ur mårdens synvinkel, bara ett extra stort och varmt trädhål.

När den väl flyttat in hör du den oftast innan du ser den. Ljud är ofta det första tecknet, och det kan vara allt från lugnt rotande till tyngre dunsar och skrik som håller husets invånare vakna på natten. Eftersom mården är nattaktiv och jagar i mörker märker man den sällan förrän det är för sent och den redan bosatt sig. De andra tecknen är kvarlämnade exkrementer och skador på isoleringen, plus den obehagliga doften av avföring och döda byten som den släpar hem. En liten knep-detalj värd att känna till: en mård låter mer än möss eller råttor, och strör man ut ett tunt lager mjöl på vindsgolvet avslöjar fotspåren vilket djur det rör sig om.

Här är viltkameran riktigt användbar. En kamera riktad mot den misstänkta ingången – takfoten, en glipa vid skorstenen, en ventil – kan på en natt avgöra om det är en mård, och var den tar sig in. Det gör att du kan täta rätt hål i stället för att gissa. Och var lugn: mården är inte farlig för människor och är dessutom mycket skygg.

En sak som ofta blandas ihop är bilskadorna. Rubrikerna om mårdar som gnager sönder elkablar i bilar för miljardbelopp handlar inte om skogsmården, utan om stenmården – en annan art som breder ut sig från Europa och som ”biter sönder elkablar i bilar för miljardbelopp”. Stenmården kan till och med orsaka bränder genom kabelskadorna. Om du har den klassiska skogsmården på vinden i mellersta eller norra Sverige är det alltså inte bilen du i första hand behöver oroa dig för.

Spår och spillning: tecknen mellan kamerabilderna

Även mellan kamerabesöken lämnar mården spår, och de är värda att lära sig – dels för att bekräfta vad kameran fångat, dels för att hitta rätt plats att sätta nästa kamera.

Som alla mårddjur rör sig mården för det mesta i språng, vilket gör att de fyra fotspåren hamnar tätt ihop i en typisk grupp; spåren har fem tår. I snö är de lätta att följa kors och tvärs mellan träden, och man kan bli förvånad över hur mycket en enda mård rört sig under en natt. Spårlängden vid hopp anges till runt 80–120 cm och tassavtrycket till ungefär 3–4 cm brett. Spillningen är liten, mörk och vriden, och placeras ofta synligt på stenar och stubbar – ett sätt att markera revir. Och titta efter byten: mårdens byten är ofta delvis uppätna, och fåglar kan hängas upp i grenar. Hittar du en sork eller fågel halvt uppäten på en stubbe nära din kamera är det en bra plats att låta den stå kvar.

Var sätter du kameran för att få mården på bild?

Mården är, som sagt, svår att fånga. En italiensk kamerastudie fick mård på bara 24 procent av kameraplatserna, med i snitt 0,33 bilder per plats – siffror som säger något om hur tålamod och placering avgör. Tre saker hjälper mest.

Tänk i höjd, inte bara i mark. Mården klättrar, så en kamera som ser uppför en stam, mot en gren eller mot ett bohål fångar beteenden som en marknivåkamera missar. Att jägarnas stockfällor för mård placeras minst 1,5 meter upp, just för att djur som inte klättrar lika bra inte ska utlösa dem, är en bra påminnelse om var mården faktiskt rör sig.

Sikta på holken och stammen. Eftersom mården plundrar fågelbon och reagerar på krafs mot stammar, är en fågelholk, en stam med en hålighet eller ett gammalt ekorrbo naturliga magneter. Rikta kameran så att djuret kommer in i bilden där det väntas klättra.

Använd bete – det gör enorm skillnad. Mårdar är ofta för snabba, för små eller för långt bort för att utlösa kameran, och då hjälper lockbete. En kontrollerad studie på mårddjur fann att bete (tonfisk) gav i snitt 7,25 gånger så många bilder per besök som en kamera utan bete, och doftbete (körtelsekret) hela 18,7 gånger så många. NatureSpy använder ägg och jordnötssmör placerat mitt i bilden, där kameran är som skarpast, och tipsar om att lägga betet högre upp – eller använda en betesfylld boll på en wire, en så kallad ”jiggler” – så att mården sträcker sig upp på bakbenen och visar haklappen tydligt. Just det greppet, att få fram en skarp bild av strupfläcken, är vad som gör att du kan följa samma mård från en natt till nästa.

Var bara medveten om att mårdar och deras släktingar kan reagera olika på utrustning. När forskare testade en kameralåda (en så kallad Mostela) för små mårddjur visade vissa arter en inledande motvilja mot lådan innan de vande sig. För hemmabruk är en vanlig kamera mot en stam, holk eller ingång oftast både enklast och bäst.

Vanliga frågor