Ren och viltkamera i renskötselområdet: hänsyn, lag och etik

Det du sätter upp i en björkbacke i fjällkanten ser ut som en oskyldig liten låda. Men den lådan står inte i ett tomt landskap. Den står mitt i ett kulturlandskap som har använts av samer i renskötsel sedan långt före Sverige fanns som stat, på mark där renarna varje vår, sommar och höst rör sig efter ett mönster som inte tål att brytas. Renskötsel bedrivs på närmare halva Sveriges yta. Det innebär att om du fotograferar vilt i norra Sverige – i fjällen, i skogslandet, längs en älvdal – är chansen stor att du befinner dig i någon av landets 51 samebyar.

Och då gäller andra regler än söderöver. Inte bara den vanliga viltkameralagstiftningen om markägartillstånd och GDPR, utan ett eget lager av lag som finns till just för att skydda renen och renskötarnas arbete: rennäringslagen. Den korta versionen är enkel, och resten av den här artikeln packar upp den: du får inte störa renarna, du behöver markägarens tillstånd, och du måste sköta integriteten enligt GDPR. Allt tre samtidigt.

Det här är inte en text som vill skrämma dig från att sätta ut en kamera i norr. Det går utmärkt att fotografera vilt med respekt i renbetesland – men det kräver att du förstår var du är, när du är där och vems mark och näring du delar.

Var du faktiskt befinner dig: renskötselområdet

Det första misstaget är att tro att ”renskötselområdet” är en liten plätt högst upp i nordvästra hörnet. Det är det inte. Renskötsel bedrivs på närmare hälften av Sveriges yta, på både privat och statlig mark. Det finns 33 fjällsamebyar, tio skogssamebyar och åtta koncessionssamebyar – sammanlagt 51 samebyar – och vinterhjorden i landet rör sig mellan ungefär 225 000 och 280 000 renar.

En sameby är inte ett villasamhälle med renar. Det är både ett geografiskt område och en ekonomisk sammanslutning inom vilken renskötseln bedrivs. Marken delas in efter årstid. Renskötselrätten är starkast på åretrunt-markerna, där markens användning inte får förändras så att det innebär avsevärda olägenheter för renskötseln. På vinterbetesmarkerna – längre ner mot kusten och i skogslandet – får renskötsel bedrivas mellan 1 oktober och 30 april. Det betyder i praktiken att en plats som är ”tom” på ren i juli kan vara fullt renbetesland i januari.

Den här rätten är inte något staten har delat ut. Renskötselrätten bygger på urminnes hävd – en juridisk äganderätt som uppstått genom att marken brukats under lång tid utan att någon hindrat det. Den innefattar rätt till renbete, jakt och fiske, och rätt att uppföra de anläggningar renskötseln behöver. Renskötseln är dessutom en samisk näring som är skyddad i den svenska grundlagen. Som Svenska Samernas Riksförbund uttrycker det är renskötseln ”en av de traditionsbärande levnadssätten, det är ett sätt att leva och tänka och är grunden för samisk kultur”. Fjällen är, med Naturvårdsverkets egna ord, ”ett samiskt kulturlandskap” där människor levt och verkat under mycket lång tid. Renen är en naturlig del av det landskapet.

Poängen för dig med en kamera i väskan: du går in på någon annans arbetsplats och i ett rättsligt skyddat bruk. Det förtjänar samma respekt som vilken annan verksamhet som helst – och lagen ställer faktiskt skarpare krav här än för en åtelkamera i en sörmländsk hage.

Du sätter inte en kamera i ett tomt landskap – du sätter den mitt i någon annans näring, på mark som brukats av samer sedan långt före Sverige fanns som stat.

Vad lagen faktiskt förbjuder

Här är det som många utomstående aldrig hört talas om. Rennäringslagen (1971:437) innehåller ett uttryckligt störningsförbud. Enligt 94 § döms den till böter som med uppsåt eller av oaktsamhet ”stänger av fastställd eller annars gällande flyttningsväg för renar”, ”skrämmer eller på annat sätt ofredar renar som uppehåller sig på ett område där renskötsel då är tillåten”, ”obehörigen driver bort renar” från ett sådant område, eller ”hindrar renar från att beta” där.

Läs den meningen igen, för den är bredare än den ser ut. Det är inte bara aktiv jakt eller medveten skrämsel som träffas. Oaktsamhet räcker. Och formuleringen ”på annat sätt ofredar” fångar precis sådant som upprepade störande besök vid en kameraplats, en kamera placerad så att din närvaro vid den driver renar från betet, eller ett intrång i en flyttled. Naturvårdsverket är tydlig med ramen: ”Enligt rennäringslagen är det förbjudet att skrämma, störa eller driva bort renar. Du som besökare får inte störa renens betesro eller skrämma renen på något annat sätt”. Bestämmelserna finns i 93 och 94 §§ rennäringslagen.

Det finns också en regel som gäller hundar – och den är värd att känna till om du tar med dig en hund när du sköter kamerorna. Enligt 93 § ska en hund som inte används i renskötseln hållas i band eller instängd när renar befinner sig inom ett betesområde där renskötsel då är tillåten. Anträffas en lös hund medan den jagar eller ofredar ren, får den i sista hand dödas av den som äger eller vårdar ren. Det är ingen detalj att avfärda: ha alltid hunden i koppel i renbetesmarker.

Det viktiga att ta med sig är att lagen inte frågar efter din avsikt. Den frågar efter effekten. Om din kamera, ditt besök eller din hund leder till att renarna skräms, drivs bort eller hindras från att beta, är det den effekten lagen tar sikte på – även om du bara ville fånga en räv på bild.

När du gör mest skada: renens år

För att förstå när en kamera blir ett problem måste du förstå renens år. Renarna rör sig efter årstidsväxlingarna och är beroende av stora betesarealer; för vandringarna mellan betesmarkerna använder de invanda, urgamla flyttleder. Det går nästan inte att flytta en flyttled, ”eftersom renarna är lättskrämda vanedjur”.

Renskötselåret börjar på våren när kalvarna föds, normalt i maj. Kalvningen sker i det område där vajorna själva fötts, och det måste finnas tillgång till bete – och kalvarna måste få vara ostörda under denna känsliga period. På försommaren söker sig renarna till björkskog, myrmarker och bäckdråg för det första grönbetet och chansen att återhämta vinterns viktförlust. På sommaren samlas hjorden för kalvmärkning. Brunsten infaller i andra halvan av september, och under förvintern sker den stora flytten till vinterbetet – fjällrenen kan behöva vandra 30–40 mil från högfjället till kustlandet.

Vid två slags tillfällen är renarna särskilt känsliga: när kalvarna föds på våren, och när renarna samlas och drivs i hjordar till rengärden för märkning eller skiljning. Vid vila och bete under flyttningarna måste renarna få vara ostörda. Det här är inte trivselfrågor – det är produktion och överlevnad. SSR formulerar förutsättningen rakt: en hållbar renskötsel kräver ”ändamålsenliga kalvningsland, fungerande flyttleder med rastbeten samt centrala sammanhängande säsongbetesområden”, och ”betesro, speciellt under kalvningstid och renens tillväxtperiod”.

Praktiskt betyder det här att den enskilt viktigaste perioden att hålla sig undan är april till juni. Naturvårdsverkets allemansrättsråd för fjällen är otvetydigt: håll avstånd till renar och undvik renbetesmarker under kalvningstiden mellan april och juni, då renarna har kalvar och kalvarna fortfarande är små. Att hänga en kamera i ett kalvningsland i maj – och att gå dit för att byta minneskort – är ungefär det sämsta du kan göra.

Lagen frågar inte efter din avsikt. Den frågar efter effekten: om renarna skräms, drivs bort eller hindras från att beta, är det det som räknas.

Hur en kamera (och du) kan störa

”Men en liten kamera står ju bara där tyst – hur ska den kunna störa en ren?” Det är en rimlig invändning, och svaret har två delar.

Den första delen är du. En passiv kamera som ingen besöker stör sannolikt inte mycket. Men en kameraplats är en plats du återvänder till – för att rikta om, byta batterier, hämta kort. Varje sådant besök är mänsklig närvaro i renbetesland, och forskningen om hur friluftsliv påverkar ren handlar i grunden om just mänsklig närvaro. En litteratursammanställning från Naturvårdsverket, som vägde samman 32 vetenskapliga arbeten om hur mänsklig aktivitet påverkar tam- och vildren, fann att mänsklig närvaro och infrastruktur ”i de flesta fall påverkade renarna”. Effekterna inkluderade ökad vaksamhet, flyktbeteende, förändrade rörelse- och betesmönster och undvikande av viktiga betesområden. Hur stor effekten blev berodde på störningstyp, djurets ålder och kön, säsong, väderlek, intensiteten i den mänskliga aktiviteten och avståndet till människor.

Den andra delen är att effekterna sträcker sig längre i landskapet än man tror. I de norska studier sammanställningen tar upp undvek vildren att korsa leder, och i ett fall undvek de att vara närmare en led än 2,5 km. När det gäller fasta anläggningar är avstånden ännu större: renar i renskötseln och vildrenar störs av och undviker enskilda stugor, stugområden och turistanläggningar, och i en norsk studie hade vildren helt slutat använda gamla flyttvägar inom 1 km från ett stugområde. Avgörande för hur mycket en led undviks tycks vara hur ofta renarna riskerar att möta människor.

Det är värt att notera vad detta inte säger. Det finns inga studier av hur en viltkamera i sig påverkar ren – och studierna handlar om återkommande mänsklig aktivitet och fasta anläggningar, inte om en enstaka liten kameralåda. Att läsa in ett exakt ”säkerhetsavstånd” för en kamera ur de här siffrorna vore att övertolka dem. Men den övergripande slutsatsen är robust och relevant: ren undviker platser där de återkommande möter människor, och en kameraplats du sköter regelbundet är en sådan plats. Samma logik återkommer i Naturvårdsverkets material om renar och annan markanvändning, där renar beskrivs undvika områden med mänsklig infrastruktur och aktivitet. Sammanställningens egen sammanvägning är dessutom viktig: friluftslivets påverkan kan inte bedömas utifrån en enskild störning, utan måste ses i ljuset av den samlade belastningen från all markanvändning och mänsklig aktivitet i området. Din kamera är sällan den enda störningen – den läggs till allt annat.

Och här finns en konkret koppling till produktivitet. Under barmarksperioden behöver renarna beta ostört för att bygga upp energireserver inför vintern; störningar då leder till förlorad betestid och kan ge lägre vikter på hösten, vilket i sin tur ökar risken att djur – särskilt kalvar – dör om vintern blir svår. Med andra ord: en störning i juli kan synas i hjorden i mars.

Ren undviker platser där de återkommande möter människor – och en kameraplats du sköter regelbundet är precis en sådan plats.

Allemansrätt, markägare och sameby – tre rätter på samma mark

Det här är platsen där många kör fast, så låt oss reda ut det. På samma mark kan tre rättigheter gälla samtidigt: din rörelsefrihet enligt allemansrätten, markägarens äganderätt, och samebyns renskötselrätt.

Allemansrätten ger dig rätt att vistas i naturen, men inte att störa eller förstöra. I fjällen och i renbetesland blir den gränsen konkret. Naturvårdsverket sammanfattar det praktiskt: håll avstånd till renar, ha alltid hunden i koppel, och – den enklaste tumregeln av alla – ”om renflocken drar sig undan har du kommit för nära”. Renen är ett vandringsdjur som behöver röra sig fritt och beta utan att någon stör.

Markägartillståndet är ett separat krav, och det kommer från viltkameralagstiftningen, inte rennäringslagen: du får bara sätta upp en viltkamera på din egen mark, och behöver alltså markägarens tillstånd om du vill placera en på mark du inte äger. Att du har allemansrätt att vistas på marken ger dig alltså ingen rätt att fästa utrustning på den.

Och så samebyn. Att markägaren säger ja löser inte renskötselrätten – den är en egen, grundlagsskyddad rätt som vilar på samma mark. Det bästa rådet kommer från Naturvårdsverket själv: vill du fördjupa din kunskap, kontakta den berörda samebyn, ortsbor eller personalen vid fjällanläggningar som känner de lokala förhållandena, för ”renskötselområdet är stort och renarnas känslighet för att bli störda varierar med årstidernas skiftningar”. En sameby kan tala om var kalvningslanden och flyttlederna ligger och när de används – kunskap du omöjligt kan läsa dig till på en karta.

I skyddade områden tillkommer ytterligare ett lager. Allemansrätten kan vara begränsad i nationalparker och naturreservat, och där kan särskilda regler gälla som du måste kontrollera i förväg hos länsstyrelsen. Flera av de stora reservaten i fjällen är dessutom aktiva renbetesland, och förhållandet mellan renskötselrätten och föreskrifterna för ett skyddat område kan vara invecklat. Utgå aldrig ifrån att en kamera är tillåten i ett reservat bara för att du får gå där.

Att ta sig till kameran: skoter och barmarkskörning

En sak som är lätt att glömma är att vägen till kameran kan vara olaglig långt innan kameran är det. Det är förbjudet att köra motordrivet fordon på barmark i terräng i hela Sverige – även på din egen mark. Det gäller bil, fyrhjuling, snöskoter och liknande. Det finns generella undantag, bland annat för renskötseln själv, men inte för att en privatperson ska kunna åka och titta till en kamera. För snöskoter och vissa andra fordon gäller särskilda regler, och länsstyrelsen kan besluta om förbud och undantag.

Att köra skoter rakt in i ett renbetesland för att byta minneskort är alltså i bästa fall en gråzon och i värsta fall två lagbrott på en gång – ett mot terrängkörningslagen och ett mot rennäringslagens störningsförbud, om renarna skräms. Den enkla regeln: ta dig fram lagligt och så tyst som möjligt, och planera kamerabesöken så att de stör så lite som möjligt.

Vägen till kameran kan vara olaglig långt innan kameran är det – barmarkskörning i terräng är förbjudet i hela Sverige, även på din egen mark.

Integritet: viltkamera, GDPR och människor i landskapet

Nu till det lager som gäller överallt i Sverige, men som får en särskild skärpa i fjällen där folk vandrar fritt på allemansrätten. Sedan kamerabevakningslagen ändrades i samband med GDPR behöver privatpersoner inte längre söka tillstånd för en viltkamera. Men det betyder inte att den är oreglerad.

Om personer ur allmänheten riskerar att kamerabevakas när de rör sig på din mark inom ramen för allemansrätten, måste du följa både GDPR och kamerabevakningslagen. Det innebär i praktiken fyra saker:

• Gör en intresseavvägning. Syftet med kameran ska väga tyngre än intrånget i den personliga integriteten, och du ska kunna förklara ändamål, rättslig grund och hur länge du lagrar bilderna.
• Skylta kameran. Det ska finnas en skylt eller information om att kamerabevakning pågår, vem som är ansvarig och kontaktuppgifter.
• Placera den klokt. Undvik att sätta kameran där många människor rör sig, ”till exempel vid stigar, vandringsleder eller rastplatser”.
• Radera personbilder. Gör det till en vana att alltid radera alla foton med information som går att koppla till en person, till exempel bilder på människor eller fordon.

Det finns en elegant teknisk utväg som Integritetsskyddsmyndigheten själv pekar på. Om inga människor går att identifiera på bilderna – till exempel för att kameran är riktad så att den bara filmar lite över markhöjd – behandlas inga personuppgifter, och dataskyddsreglerna behöver då inte följas. För en renkamera är det ofta praktiskt görbart: rikta kameran mot en passage eller ett spår på låg höjd snarare än ut över en led. Det privata undantaget från GDPR är däremot ingen räddning här – det gäller bara bevakning av ditt eget hem och din tomt, inte mark dit allmänheten har tillträde, och det ska tolkas snävt.

Renens beteende, läsbart på bild

Om du gör allt det här rätt – rätt plats, rätt tid, rätt hänsyn – vad är det då du faktiskt kan se på bilderna? Ren är ett utpräglat vandrings- och flockdjur som rör sig efter årstiden, så en kamera vid en naturlig passage fångar ofta grupper snarare än enstaka djur, och rörelsen är riktad – mot grönbete på försommaren, mot skogslandet på förvintern. Vajor med kalv om våren och försommaren signalerar omedelbart att du är i ett kalvningsland, och då är besked nummer ett att dra dig tillbaka, inte att fota mer.

Det är också värt att hålla isär art och beståndsnivå. Globalt är arten ren (Rangifer tarandus) rödlistad som sårbar (Vulnerable) enligt IUCN, i en bedömning från 2016, med en minskande beståndstrend. Men den svenska renen i renskötseln är en domesticerad, skött tamren – inte vildren. IUCN:s globala status beskriver artens och vildrenens situation, inte den svenska hjordens. Blanda alltså inte ihop ”sårbar art” med ett påstående om den renstam du har framför kameran; det är två olika saker.

Vanliga frågor